Förra veckans träning gick inte riktigt som tänkt.

Fram till torsdag flöt det som planerat, men sen blev det omfall i planeringen, eftersom jag fick spontant besök (som gjorde mig glad långt in i hjärtat, hur mysigt är det inte att ha någon som säger godmorgon när man vaknar?).

Dessutom var jag ledig i fredags. Så det blev en extra långpromenad på torsdagen, en tvåtimmars på fredagen och ingen på lördagen.

Sen igår, då hade jag en 14 km lång vandring inplanerad och det gick bra. Tills det var en timme kvar. Då började det göra riktigt ont i nedre delen av ryggen.

Bara så där.

Inte bra, inte bra alls.

Och det blev inte speciellt mycket bättre av varken liniment, värme, massage, böner och smärtstillande. Damn.
Fick köra käck rullning ur sängen i morse. Morgonpromenaden blev 30 minuters hasande längs vattnet. Fick bli cykel till jobbet.
Mer hasande på jobbet och en kollega sa "ring dom här, dom är BRA!" och stack numret till en kiropraktor i näven på mig.

Uuuuh, jag som är livrädd för sånt där. Kotknackeri och ryggbändande.

Dessutom kände jag mig fånig. Det går säkert över av sig själv!
Men jag ringde. Och de sa KOM HIT.
Så då fanns det ingen återvändo.

Massor av moment och meckande senare konstaterades det att jag inte kunde lyfta på knät normalt, och att bäckenleden inte rörde sig som den skulle. Att bäckenleden var mer eller mindre orörlig. Att det var precis över den det gjorde oooont.
Jahapp. Bäckenledslåsning. Som inte hade gått över av sig själv (så nu klappar jag mig själv på axeln som gick dit!). Vänster ben längre än höger. Bäcken låst i främre läge. Aj.

Så knak, brak, sprak, så kändes det genast mycket, mycket bättre.

Yey!!

Lite lugna promenader på det och jag borde vara som ny lagom till kriget i helgen..